Naz

Sitter hemma själv o lyssnar på musik och tänker på massa saker..
Hur min uppväxt har varit ur mint perspektiv..
JAg har alltis haft det gabska bra men det finns så mycket jag vill fråga o få reda på orsaken till..
Men varje gån jag försöker prata om det med nån i familjen så hör jag bara: Lägg av så farligt va det ju inte! Eller: Men gud det har jag aldrig hört!
Men jag har alltid haft bra kontakt med min mamma men aldrig med min pappa..
Jag har alltis känt mig som om jag inte inte va önskad av pappa.. som om jag alltid va ivägen..
Han har alltid varait nära mina två systrar men aaldrig med mig.. Jag har aldrig kännt mig trygg med honom.
Jag visste att när jag va ensam med honom så va det bäst att hålla sig undan för att inte vara ivägen eller göra honom arg.. För arg va han nästan alltid på mig.. Det va som om jag aldrig kunde göra någonting för att göra honom stolt eller nöjd..
Jag va bara nån liten skitunge som skulle veta sin plats som enligt honom tydligen va undan stoppad någnstans..
Jag har aldrig kännt mig bekväm med honom för man vet aldrig när hans vredesutbrått skulle komma..
Jag har så mycket minnen där han bara st¨r o skriker på mig för ingenting eller när han skulle skämma ut mig för främlingar.. Jag va rädd för honom redan innan jag ens kunde gå o gallskrek så fort han kom i närheten o det måste ha varit ett täcken tycker man ju!
Ja tror att små barn känner på sig om en männsika är snäll eller inte..
Jag har varit så besviken på min mamma för att jag har varit tvungen att vara i närheten av honom under min barndom.. Och varje gång det har varit snack om skillsmässa så blev jag glad o tänkte att jag inte skulle behöva vara med honom mera men dte hände aldrig:(

Han o jag har bråkat så mycket att det inte är sant under hela mitt liv o det är så mycket som aldrig har kommit fram..

jag kommer ihåg en gång när jag va typ 15 så hade glömt mina nycklar o kom inte in i porten o utan pengar på mobilen så va jag tvungen att sitta utanför porten för att vänta på nån granne som skulle in eller ut så jag skulle komma in.. När jag äntligen kom in och upp i lägneheten så satt pappa i vardagsrummet o innan jag ens hann säga varför jag va sen så ställde han sig upp o puttade in mig i rummet i när jag ställde mig upp så stängde han dörren så hårt att jag fick den rakt i ansiktet..
Jag kommer verkligen ihg hur frusterad jag blev o hur arg jag va att jag inte kunde göra någonting tillbaka..
Många såna saker har hänt o jag tror inte att jag har ett ända bra minne från min pappa..
Och jag vet att jag växte om honom menatalt när jag va runt tolv tretton år..
Jag tror att han har tyckt att jag har tagit mamma ifrån honom bara för att jag va så nära henne..
O jag tror att han va avundsjuk att hon alltid tog mitt parti när han o jag bråkade..

Jag har full förståelse för at Patricia min syster inte har någon kontakt med vare sig mamma eller pappa..
men jag vet att jaginte skulle klara mig utan min mamma o därför försöker jag stå ut med min pappa...

Usch vad jag klagar känner jag ,men ibland måste man väl få ur sig det..

Snart kommer min älskling o då ska vi mya som bara den:)


Puss o Kram//Natti<3